i mina ögon har du alltid varit underbar och jag önskar att jag hade fått en chans att tala om det för dig.
jag saknar dig syster, mer än någonting annat på denna jord. du var min förebild, jag såg upp till dig. jag ser fortfarande upp till dig. önskar att jag kunde förstå hur du tänker nu, varför du inte vill träffas och vad som gjorde att systeryster byttes ut till ett litet grattis på födelsedagen en gång varje år och ibland sträcks ut till att även vara ett svar på mitt god jul-sms på julafton. två sms per år, mer än så finns inte kvar av vår relation.
jag önskar att jag kände dig nu som jag kände dig förut, även om det var längesen och du var liten då. jag var ännu mindre, men jag minns ändå. när vi gick på promenad, hur jag härmade din gångstil. hur jag stannade när du stannade, även fast du hade stannat för att ta bort en sten i skon och jag inte hade någon sten i min. mina vänner var avundsjuka på mig, jag var stolt över dig. jag minns när pappa blev arg på dig, du sprang upp och jag sprang efter. du grät. jag visste inte ens vad det handlade om, men jag sprang efter. jag ville finnas där för dig, det har jag alltid velat. jag försöker så gott jag kan, jag gör mitt bästa, men det räcker inte till. för en relation kräver två personer. du behövs, jag kan inte hålla upp den ensam.
jag vet hur det är när han man egentligen ska kunna falla tillbaka på vänder en ryggen. jag vet hur det är när man inte är lika värdefull som sitt syskon, när man har en bror som favoriseras och man känner sig mindre värd. men i mina ögon har du aldrig varit annat än underbar och jag önskar att jag hade fått en chans att tala om det för dig. jag tänker mycket och jag tror mycket. jag vet inte om det jag tror stämmer, men jag tror att du förstår vad jag menar. jag tror att du förstår min känsla, även om jag inte med säkerhet kan veta om du känt den känslan själv. jag visste att du var den enda som skulle kunna förstå vad jag gick igenom, så jag sökte mej till dig. jag sökte stöd hos dig men du gav mig inget. inte ens ett ord, ingenting. jag vet inte varför, därför dömmer jag dig inte. men jag kan inte säga att det inte sårade, för det gjorde det. jag behövde min syster men hon fanns inte kvar.
nu står jag ensam på standen, vet inte vad jag gör här utan dig. vill följa dina fotspår men vågorna från havet har spolat bort dom. kommer jag någonsin att hitta dig? det känns tomt och ensamheten smyger sig allt närmare. men jag vänder inte om, jag går inte tillbaka, jag står kvar här och väntar på dig. det kan ta lång tid, det vet jag. kanske kommer du aldrig tillbaka. men jag fortsätter hoppas, fortsätter vänta, stannar där jag är. här. du är en del i mitt liv, trots att du tydligt lämnade mig för flera år sedan, hur konstigt det än låter.
du kommer alltid att vara en storasyster för mej, även om jag inte längre är en lillasyster för dig.
jag önskar att jag kände dig nu som jag kände dig förut, även om det var längesen och du var liten då. jag var ännu mindre, men jag minns ändå. när vi gick på promenad, hur jag härmade din gångstil. hur jag stannade när du stannade, även fast du hade stannat för att ta bort en sten i skon och jag inte hade någon sten i min. mina vänner var avundsjuka på mig, jag var stolt över dig. jag minns när pappa blev arg på dig, du sprang upp och jag sprang efter. du grät. jag visste inte ens vad det handlade om, men jag sprang efter. jag ville finnas där för dig, det har jag alltid velat. jag försöker så gott jag kan, jag gör mitt bästa, men det räcker inte till. för en relation kräver två personer. du behövs, jag kan inte hålla upp den ensam.
jag vet hur det är när han man egentligen ska kunna falla tillbaka på vänder en ryggen. jag vet hur det är när man inte är lika värdefull som sitt syskon, när man har en bror som favoriseras och man känner sig mindre värd. men i mina ögon har du aldrig varit annat än underbar och jag önskar att jag hade fått en chans att tala om det för dig. jag tänker mycket och jag tror mycket. jag vet inte om det jag tror stämmer, men jag tror att du förstår vad jag menar. jag tror att du förstår min känsla, även om jag inte med säkerhet kan veta om du känt den känslan själv. jag visste att du var den enda som skulle kunna förstå vad jag gick igenom, så jag sökte mej till dig. jag sökte stöd hos dig men du gav mig inget. inte ens ett ord, ingenting. jag vet inte varför, därför dömmer jag dig inte. men jag kan inte säga att det inte sårade, för det gjorde det. jag behövde min syster men hon fanns inte kvar.
nu står jag ensam på standen, vet inte vad jag gör här utan dig. vill följa dina fotspår men vågorna från havet har spolat bort dom. kommer jag någonsin att hitta dig? det känns tomt och ensamheten smyger sig allt närmare. men jag vänder inte om, jag går inte tillbaka, jag står kvar här och väntar på dig. det kan ta lång tid, det vet jag. kanske kommer du aldrig tillbaka. men jag fortsätter hoppas, fortsätter vänta, stannar där jag är. här. du är en del i mitt liv, trots att du tydligt lämnade mig för flera år sedan, hur konstigt det än låter.
du kommer alltid att vara en storasyster för mej, även om jag inte längre är en lillasyster för dig.
allt hon äter, att hon äter.
det är svårt att vara stark när man är svag.
hon känner hur hon faller. världen rasar, allt rasar, hon rasar. inombords. hon sträcker sig efter något, någon, att ta tag i. någon som kan dra henne upp, hålla henne uppe. men det är svårt, för hon vill inte lägga det ansvaret på någon annan. hon vill inte vara en börda, hon vill inte vara ivägen, hon vill inte vara jobbig. hon försöker hålla sig lite på avstånd, för det mesta. idag kände hon att hon inte klarade av det, hon behövde stöd. hon sökte sig till trygghet. dock vågade hon inte riktigt visa hur hon mådde på insidan, djupt där inne, men kanske nästa gång. kanske.
