För er som vill följa, kommer nog uppdatera bättre där.
Jag hittar styrkan i min svaghet
Jag är tillbaka nu, och jag är stark. Jag har återfunnit styrkan jag en gång hade, och utöver det har jag henne i mitt hjärta. Min vackra mormorsmor. Min styrka plus hennes styrka. Plus Gud. Ingen kan skada mig, ingen kan nå innanför mina murar, jag står stark och ni står med mig. Jag är inte ensam. Jag hittar styrka i min svaghet och lämnar livet till min herre. Jesus, skydda oss från allt ont. Ta hand om oss, visa vägen, för jag lägger mitt liv i dina händer. Amen
Insikt
Hon försöker vara den där personen. Den som hon inte har, den som hon själv behöver. Den försöker hon vara åt alla andra, så att dom inte ska behöva känna som henne.
Hon skulle aldrig vara mot någon så som du är mot henne
Lördagen. Allt som betydde något var att komma därifrån. Hon ville springa, hon ville skrika. Hon ville krama någon så hårt som aldrig förr och aldrig någonsin släppa taget. Hon ville vara själv men inte ensam. Hon bad till Gud att ge henne kraft, ge mig kraft för jag klarar inte det här, jag orkar inte mer. Fokusera på att andas, och att le. Låt ingen se, låt ingen ana paniken du känner på insidan. Låt dom tro att du är stark. Hon påminde sig själv om varför hon var där; hon var den bättre personen i det här.
Att lyckas med att låtsas misslyckas
Hon är förstörd inuti, fungerar knappt alls längre. Och ingen vet, ingen ser. Det är otroligt vad ett leende och 6 års teaterkunskaper kan göra, inte ens de närmsta ser. De kan inte ens ana. Han märkte idag, när hon började gråta när de pratade i telefon, att allt inte var okej. Men det var för att hon ville att han skulle märka, så hon släppte ut tårarna men låtsades för honom att hon försökte dölja dem. Hon lyckades alltså med att låtsas misslyckas. Men när han frågade hur det var, vad det var, då kunde hon inte få ur sig något. Där tog det stopp. Och varför släppa in någon så djupt egentligen? Alla försvinner ändå, en efter en. Det gör bara ondare ju närmre man låtit dem komma en. Kanske ska man bara stänga alla ute, stänga världen ute? Och därmed stänga smärtan ute. Kanske borde hon låta honom gå, innan tiden tillsammans förvärrar det oundvikliga avskedet. Men kärleken till honom hindrar henne. Och han är faktiskt den enda som håller henne på benen nu, alla andra har gått sin väg
Get Through
tillägnad min finaste kristin norén och världens bästa syster hanna nyström.
It's time you stand up for you
Like you stood up for me
Fight for your dreams
They are meant to be
And just never lose hope
It's the best that you've got
It gives you a reason
to never give up
Sometimes you just gotta be your own hero
I know it's hard but you can do it
On a scale one to ten it feels like zero
But keep on fighting, you will get through it
It's time you live your life now
The way you should live it
All those bad things
You'll be able to leave it
Just keep your ears closed
To the things haters say
Remember what you're worth
You'll show them some day
Sometimes you just gotta be your own hero
I know it's hard but you can do it
On a scale one to ten it feels like zero
But keep on fighting, you will get through it
Sometimes you just gotta be your own hero
But you're not alone no, I will fight with you
On a scale one to ten it feels like zero
But we'll make it eleven, we will get through
man ska inte tänka om, men tänk om om händer?
om hon aldrig slutar må så här kommer hon inte kunna få något jobb. för vem vill egentligen anställa någon som kanske bara klarar 50% när det finns så många andra som utan problem klarar 100?
om hon aldrig slutar må så här kommer hon inte kunna få några barn. hon kan inte ens få i sig näring så det räcker för en person, hur ska hon då kunna äta för två?
om hon aldrig slutar må så här kommer hon alltid att vara rädd. det finns så mycket att vara rädd för. framför allt är hon rädd för sig själv. för även fast hon försöker ta hand om sig så mycket hon kan räcker det inte alltid till. och det är när hon inte har ork kvar att bry sig om det som hon skrämmer sig själv.
hon försöker tro att det inte alltid kommer att vara så här. men om, om hon aldrig slutar må så här, vad gör hon då?
flickan idag
hon är lite av två olika personer. flickan, flickorna. den ena kan prata oavbrutet om allt möjligt ointressant och konstigt, tills ingen på jorden ens orkar låtsas lyssna längre. den andra öppnar bara munnen då hon har något vettigt att säga. något som är viktigt på riktigt. hon vet inte vad det beror på, när hon är vem och varför. men det har blivit mer av den tysta människan den senaste tiden. det är inte bra eller dåligt utan bara ett konstaterande, för tillfället.
ena sekunden kan hon knappt stå på benen. hon blir yr och hon är trött och hon har ont och hon vill göra vad som helt men samtidigt ingenting. andra sekunden kan hon skratta, le och faktiskt göra saker. oftast är dom tillfällena, då hon verkligen ser glad ut, inget annat än just det. hon ser glad ut. för hon försöker verkligen. hon försöker men det blir bara på låtsas. visst kan hon väl vara glad ibland, men det är inte utan den där smärtan och tröttheten. det finns tillfällen då hon skrattar på riktigt. som dom senaste veckorna på skolan, just för att människorna där är så himla fina och bra och tar hand om henne på ett sätt som hon aldrig ens kunnat önska att dom skulle göra. och som igår. hon var glad på riktigt igår. även fast hon var trött och bara låg i sängen och knappt orkade röra sig ett tag, så var hon glad efteråt och innan. tack, för att du finns för henne. hon är glad med dig, syster ♥
hon känner sig lite jobbig ibland. det kan kännas som att hon klagar för mycket, skriver för mycket, pratar för mycket. och om fel saker. och ibland, när det känns som att dom som betyder så mycket för henne blir less på henne, då vet hon inte vad hon ska göra. för då är det dom hon vill skriva till, dom hon vill prata med, men det går inte.
fyra år igen
frukost - inget.
mellanmål - inget.
lunch - inget.
mellanmål - inget.
middag - inget.
kvällsfika - inget.
mellanmål - inget.
lunch - inget.
mellanmål - inget.
middag - inget.
kvällsfika - inget.
(http://flickan.webblogg.se/matdagboken)
det går inte längre nu. det är som att hon har blivit fyra år igen. vägrar äta. tar inget ansvar och orkar inte bry sig om det. åtta meter gick hon idag, åtta meter innan hon hörde skriket och föll till marken. ett sådant skrik som man bara får fram i riktig panik. på dom åtta meterna kändes det som att all värme i kroppen steg uppåt och samlades i huvudet. men huvudet är inte stort i jämförelse med resten av kroppen så värmen fick inte plats. det kändes som att öronen skulle spräckas och att hela huvudet sedan skulle explodera. värmen ville ut. magen gjorde ont som aldrig förut. lampan var tänd och från fönstret strömmade solens ljus in men för varje steg hon tog försvann lite av rummet. lite av synen. ögonen vidöppna men vilket håll hon än tittade åt var allt bara svart. panik. när hon vaknat till och man hjälpt henne tillbaka till sängen insåg hon att det var hennes eget skrik hon hade hört. hon hade inte ens känt igen sin egen röst i det.
hon har ätit dåligt under en längre tid och blir därför inte riktigt hungrig längre. eller, det har varit så. nu är hon hungrig. så otroligt otroligt hungrig att precis allt ser gott ut och hon blir sugen på sånt hon inte ens tycker om. hon blir påmind hela tiden, bilder av mat på tv och internet, lunchen på skolan, lukten av middag som fyller hela huset, andra människors fika på långfärdsbussen. allt prat om vad man äter och inte äter, vad man borde äta och inte borde äta. flickan äter inget. dricker inget heller. inte för tillfället, det kanske vänder, om någon tar tag i det. hon tänker inte göra något åt det. hon orkar inte försöka längre. hon är less på att inte få någon hjälp och ledsen över att inte kunna hjälpa sig själv. hon försöker att vara stark, men just nu känner hon bara för att vara svag.
hon är för liten för att ta hand om sig själv men för stor för att bli omhändertagen.
rummet börjar snurra, allt snurrar, hon faller till marken. lyckas tillslut få någolunda ordning på rummet igen och kryper sakta bort mot sängen. hon försöker komma ihåg hur man andas. in, ut. in. ut. in... begraver huvudet i favoritkudden, som om en kudde skulle kunna gömma henne från resten av världen. håller andan för en stund. kliver upp, maten vill inte stanna kvar i magen. varenda liten tugga hon fått i sig lämnar nu hennes kropp, hon står darrande kvar och inser vad som hänt. ännu en gång. en pulserande känsla längs ryggraden. det dunkar, hela kroppen dunkar. allt är mörkt och tyst och flickan är sårbar som aldrig förut. hon vet inte vart hon ska ta vägen, vill be om hjälp men samtidigt klara sig själv. hon är fast någonstans på mitten, mellan barn och vuxen. liten och stor. hon vet inte vad hon ska göra, vill hitta vägen ut.
hon har flyttat hem till gud.
inte flickan, hon finns kvar. men flickans mormorsmor, hon är borta nu. tårarna forsar på utsidan lika väl som på insidan. tomheten skrämmer. rädda flickan, snart är hon helt ensam.
hon vill bara inte vara ensam
ensamheten skrämmer flickan. liten och rädd. vilsen, tom och förstörd. ensam.
hon vet inte hur hon ska förklara, förstår inte ens själv. är inte ensam, har folk omkring sig, men så fort hon inte kan se någon annan, då hon är själv, då kommer ensamhetskänslan. den gör henne rädd. hon kryper ihop som ett litet barn i sängen och känner hur tårarna kommer smygandes. vet inte varför det blir så här, hon vill bara inte vara ensam.
en vecka kvar nu, hon klarar en vecka.
hon visste inte varför hon ville följa med egentligen, hon behövde inte, men hon följde med ändå. när hon väl var där gjorde hon allt annat än att lyssna. fokuserade på att le, se trevlig ut, se mänsklig ut. hålla sig kvar på stolen när hon satt och inte falla ihop när hon stod. håll ögonen öppna, håll dig vaken, somna inte. vad du än gör, somna inte. efter mötet kollade hon in i ängelns ögon och insåg varför hon hade följt med. hon behövde bara se ängeln, se in i de ögonen för att få styrka. för att få ny kraft att klara av veckan som är kvar. det var därför. hon kommer att klara det här, hon är inte ensam. en vecka kvar nu, bara en enda vecka.
/flickan
ett svagt rop på hjälp kommer från min mun
sömnlösa nätter och krävande dagar
inget blir bättre, jag vet att jag klagar
men vad ska man göra när allt känns så svårt
försöker att glömma och kväva all gråt
flickan jag var har jag nu tappat bort
jag borde ha sett och jag borde förstått
nu är det alldeles för sent för att vända
jag springer ändå, hoppas något ska hända
jag kan inte vara jag men inte heller någon annan
jag ramlar och faller, känner golvet mot pannan
ligger på botten, jag spelar ett spel
kan inte reglerna men det är mitt fel
ett svagt rop på hjälp kommer från min mun
händer sträcks ut men jag är för tung
min sista gnista hopp men den är för tunn
jag borde inte ge upp, jag är för ung
inget blir bättre, jag vet att jag klagar
men vad ska man göra när allt känns så svårt
försöker att glömma och kväva all gråt
flickan jag var har jag nu tappat bort
jag borde ha sett och jag borde förstått
nu är det alldeles för sent för att vända
jag springer ändå, hoppas något ska hända
jag kan inte vara jag men inte heller någon annan
jag ramlar och faller, känner golvet mot pannan
ligger på botten, jag spelar ett spel
kan inte reglerna men det är mitt fel
ett svagt rop på hjälp kommer från min mun
händer sträcks ut men jag är för tung
min sista gnista hopp men den är för tunn
jag borde inte ge upp, jag är för ung
trasig.
hennes fötter är trasiga. torra och spruckna med skrapsår och skavsår. hennes tår har blivit blåa. dom både känns och ser döda ut, kalla som is om man tar vid dom. det lilasvarta som finns på några ställen är nog blodblåsor skulle hon tro. hon har inte vågat sticka hål på dom, kanske ska hon göra det? naglarna är blå dom också, hon bara väntar på att dom ska falla av. så svaga är dom.
flickan är trasig. hennes insida är som fötternas utsida. hennes liv är torrt och sprucket fyllt med skrapsår och skavsår. hon kanske inte ser död ut, men hon känner sig inte levande. blodblåsorna är som alla minnen hon inte är beredd att göra sig av med än, men som hon kanske egentligen borde sticka hål på. naglarna är blå, hon bara väntar på att dom ska falla av. så svaga är dom, och lika svag är flickan.
flickan är trasig. hennes insida är som fötternas utsida. hennes liv är torrt och sprucket fyllt med skrapsår och skavsår. hon kanske inte ser död ut, men hon känner sig inte levande. blodblåsorna är som alla minnen hon inte är beredd att göra sig av med än, men som hon kanske egentligen borde sticka hål på. naglarna är blå, hon bara väntar på att dom ska falla av. så svaga är dom, och lika svag är flickan.
sträck på ryggen, le och säg att du mår bra.
han vet redan precis hur dåligt det är, och nu när hon får chansen att prata med honom, varför kan hon inte säga något? för att hon vet att om hon gör det, då kommer hon att bryta ihop. gråta, och inte kunna sluta på ett bra tag. därför säger hon inget, även fast han frågar. därför pratar hon inte med honom, även fast hon så gärna vill berätta för honom hur hon mår.
att få gråta ut hos någon är precis vad hon vill göra och samtidigt precis vad hon inte gör. det hon vill så gärna låter hon bli, endast för att hon intalat sig själv att hon måste spela stark. sträck på ryggen, le och säg att du mår bra. hon åkte hem, han också. hon ångrar att hon inte kunde sluta spela den där rollen, släppa allt och bara vara hon. hon ångrar sig.
att få gråta ut hos någon är precis vad hon vill göra och samtidigt precis vad hon inte gör. det hon vill så gärna låter hon bli, endast för att hon intalat sig själv att hon måste spela stark. sträck på ryggen, le och säg att du mår bra. hon åkte hem, han också. hon ångrar att hon inte kunde sluta spela den där rollen, släppa allt och bara vara hon. hon ångrar sig.
hon vill inte känna sig ensam, men ibland är ensamhet det enda hon känner.
hon vill bara ha någon bredvid sig just nu, någon som håller hennes hand och får henne att känna sig trygg. men allt är tyst och kallt och hon är ensam. det mesta känns tomt och meningslöst, det är inte mycket som betyder något. hon vill inte känna sig ensam, men ibland är ensamhet det enda hon känner. visst finns det människor vid hennes sida, både till höger och till vänster om henne, och hon kan vända sig till dom när som helst. när som helst, men inte alltid. för det är inte vilken tid på dygnet hon hör av sig som spelar någon roll, utan hur ofta. dom är bara människor, och hur mycket kan man egentligen begära av en människa? hur mycket kan man kräva, eller ens förvänta sig? ingen vill höra på en flicka som klagar, kanske en gång men inte alla dagar.
slut på kraft, slut på ord.
tiden stannar och jag stannar hos dig.
när du ser mig
ser jag hela världen
i dina ögon
speglas hav och land
när du hör mig
hör jag allt det goda
och allt det onda
dämpas i din famn
tiden stannar
där du är
du är ljuset
strålar av liv
när du bär mig
är jag som svagast
samtidigt starkast
du är min trygghet
tiden stannar
där du är
du är ljuset
strålar av liv
tiden stannar
och jag stannar hos dig
du är glädjen
jag är din
ser jag hela världen
i dina ögon
speglas hav och land
när du hör mig
hör jag allt det goda
och allt det onda
dämpas i din famn
tiden stannar
där du är
du är ljuset
strålar av liv
när du bär mig
är jag som svagast
samtidigt starkast
du är min trygghet
tiden stannar
där du är
du är ljuset
strålar av liv
tiden stannar
och jag stannar hos dig
du är glädjen
jag är din
