flickan

hon vill bara ha någon bredvid sig just nu, någon som håller hennes hand och får henne att känna sig trygg. men allt är tyst och kallt och hon är ensam. det mesta känns tomt och meningslöst, det är inte mycket som betyder något. hon vill inte känna sig ensam, men ibland är ensamhet det enda hon känner. visst finns det människor vid hennes sida, både till höger och till vänster om henne, och hon kan vända sig till dom när som helst. när som helst, men inte alltid. för det är inte vilken tid på dygnet hon hör av sig som spelar någon roll, utan hur ofta. dom är bara människor, och hur mycket kan man egentligen begära av en människa? hur mycket kan man kräva, eller ens förvänta sig? ingen vill höra på en flicka som klagar, kanske en gång men inte alla dagar.