flickan

det går inte längre nu. det är som att hon har blivit fyra år igen. vägrar äta. tar inget ansvar och orkar inte bry sig om det. åtta meter gick hon idag, åtta meter innan hon hörde skriket och föll till marken. ett sådant skrik som man bara får fram i riktig panik. på dom åtta meterna kändes det som att all värme i kroppen steg uppåt och samlades i huvudet. men huvudet är inte stort i jämförelse med resten av kroppen så värmen fick inte plats. det kändes som att öronen skulle spräckas och att hela huvudet sedan skulle explodera. värmen ville ut. magen gjorde ont som aldrig förut. lampan var tänd och från fönstret strömmade solens ljus in men för varje steg hon tog försvann lite av rummet. lite av synen. ögonen vidöppna men vilket håll hon än tittade åt var allt bara svart. panik. när hon vaknat till och man hjälpt henne tillbaka till sängen insåg hon att det var hennes eget skrik hon hade hört. hon hade inte ens känt igen sin egen röst i det.