flickan

Hon är förstörd inuti, fungerar knappt alls längre. Och ingen vet, ingen ser. Det är otroligt vad ett leende och 6 års teaterkunskaper kan göra, inte ens de närmsta ser. De kan inte ens ana. Han märkte idag, när hon började gråta när de pratade i telefon, att allt inte var okej. Men det var för att hon ville att han skulle märka, så hon släppte ut tårarna men låtsades för honom att hon försökte dölja dem. Hon lyckades alltså med att låtsas misslyckas. Men när han frågade hur det var, vad det var, då kunde hon inte få ur sig något. Där tog det stopp. Och varför släppa in någon så djupt egentligen? Alla försvinner ändå, en efter en. Det gör bara ondare ju närmre man låtit dem komma en. Kanske ska man bara stänga alla ute, stänga världen ute? Och därmed stänga smärtan ute. Kanske borde hon låta honom gå, innan tiden tillsammans förvärrar det oundvikliga avskedet. Men kärleken till honom hindrar henne. Och han är faktiskt den enda som håller henne på benen nu, alla andra har gått sin väg