flickan

 

It's time you stand up for you

Like you stood up for me

Fight for your dreams

They are meant to be

And just never lose hope

It's the best that you've got

It gives you a reason

to never give up

 

Sometimes you just gotta be your own hero

I know it's hard but you can do it

On a scale one to ten it feels like zero

But keep on fighting, you will get through it

 

It's time you live your life now

The way you should live it

All those bad things

You'll be able to leave it

Just keep your ears closed

To the things haters say

Remember what you're worth

You'll show them some day

 

 

om hon aldrig slutar må så här kommer hon inte kunna få något jobb. för vem vill egentligen anställa någon som kanske bara klarar 50% när det finns så många andra som utan problem klarar 100?

om hon aldrig slutar må så här kommer hon inte kunna få några barn. hon kan inte ens få i sig näring så det räcker för en person, hur ska hon då kunna äta för två?

om hon aldrig slutar må så här kommer hon alltid att vara rädd. det finns så mycket att vara rädd för. framför allt är hon rädd för sig själv. för även fast hon försöker ta hand om sig så mycket hon kan räcker det inte alltid till. och det är när hon inte har ork kvar att bry sig om det som hon skrämmer sig själv.

 

hon försöker tro att det inte alltid kommer att vara så här. men om, om hon aldrig slutar må så här, vad gör hon då?

hon är lite av två olika personer. flickan, flickorna. den ena kan prata oavbrutet om allt möjligt ointressant och konstigt, tills ingen på jorden ens orkar låtsas lyssna längre. den andra öppnar bara munnen då hon har något vettigt att säga. något som är viktigt på riktigt. hon vet inte vad det beror på, när hon är vem och varför. men det har blivit mer av den tysta människan den senaste tiden. det är inte bra eller dåligt utan bara ett konstaterande, för tillfället.

 

ena sekunden kan hon knappt stå på benen. hon blir yr och hon är trött och hon har ont och hon vill göra vad som helt men samtidigt ingenting. andra sekunden kan hon skratta, le och faktiskt göra saker. oftast är dom tillfällena, då hon verkligen ser glad ut, inget annat än just det. hon ser glad ut. för hon försöker verkligen. hon försöker men det blir bara på låtsas. visst kan hon väl vara glad ibland, men det är inte utan den där smärtan och tröttheten. det finns tillfällen då hon skrattar på riktigt. som dom senaste veckorna på skolan, just för att människorna där är så himla fina och bra och tar hand om henne på ett sätt som hon aldrig ens kunnat önska att dom skulle göra. och som igår. hon var glad på riktigt igår. även fast hon var trött och bara låg i sängen och knappt orkade röra sig ett tag, så var hon glad efteråt och innan. tack, för att du finns för henne. hon är glad med dig, syster ♥

 

hon känner sig lite jobbig ibland. det kan kännas som att hon klagar för mycket, skriver för mycket, pratar för mycket. och om fel saker. och ibland, när det känns som att dom som betyder så mycket för henne blir less på henne, då vet hon inte vad hon ska göra. för då är det dom hon vill skriva till, dom hon vill prata med, men det går inte.