flickan

hennes fötter är trasiga. torra och spruckna med skrapsår och skavsår. hennes tår har blivit blåa. dom både känns och ser döda ut, kalla som is om man tar vid dom. det lilasvarta som finns på några ställen är nog blodblåsor skulle hon tro. hon har inte vågat sticka hål på dom, kanske ska hon göra det? naglarna är blå dom också, hon bara väntar på att dom ska falla av. så svaga är dom.

flickan är trasig. hennes insida är som fötternas utsida. hennes liv är torrt och sprucket fyllt med skrapsår och skavsår. hon kanske inte ser död ut, men hon känner sig inte levande. blodblåsorna är som alla minnen hon inte är beredd att göra sig av med än, men som hon kanske egentligen borde sticka hål på. naglarna är blå, hon bara väntar på att dom ska falla av. så svaga är dom, och lika svag är flickan.

han vet redan precis hur dåligt det är, och nu när hon får chansen att prata med honom, varför kan hon inte säga något? för att hon vet att om hon gör det, då kommer hon att bryta ihop. gråta, och inte kunna sluta på ett bra tag. därför säger hon inget, även fast han frågar. därför pratar hon inte med honom, även fast hon så gärna vill berätta för honom hur hon mår.

att få gråta ut hos någon är precis vad hon vill göra och samtidigt precis vad hon inte gör. det hon vill så gärna låter hon bli, endast för att hon intalat sig själv att hon måste spela stark. sträck på ryggen, le och säg att du mår bra. hon åkte hem, han också. hon ångrar att hon inte kunde sluta spela den där rollen, släppa allt och bara vara hon. hon ångrar sig.