fyra år igen
frukost - inget.
mellanmål - inget.
lunch - inget.
mellanmål - inget.
middag - inget.
kvällsfika - inget.
mellanmål - inget.
lunch - inget.
mellanmål - inget.
middag - inget.
kvällsfika - inget.
(http://flickan.webblogg.se/matdagboken)
det går inte längre nu. det är som att hon har blivit fyra år igen. vägrar äta. tar inget ansvar och orkar inte bry sig om det. åtta meter gick hon idag, åtta meter innan hon hörde skriket och föll till marken. ett sådant skrik som man bara får fram i riktig panik. på dom åtta meterna kändes det som att all värme i kroppen steg uppåt och samlades i huvudet. men huvudet är inte stort i jämförelse med resten av kroppen så värmen fick inte plats. det kändes som att öronen skulle spräckas och att hela huvudet sedan skulle explodera. värmen ville ut. magen gjorde ont som aldrig förut. lampan var tänd och från fönstret strömmade solens ljus in men för varje steg hon tog försvann lite av rummet. lite av synen. ögonen vidöppna men vilket håll hon än tittade åt var allt bara svart. panik. när hon vaknat till och man hjälpt henne tillbaka till sängen insåg hon att det var hennes eget skrik hon hade hört. hon hade inte ens känt igen sin egen röst i det.
hon har ätit dåligt under en längre tid och blir därför inte riktigt hungrig längre. eller, det har varit så. nu är hon hungrig. så otroligt otroligt hungrig att precis allt ser gott ut och hon blir sugen på sånt hon inte ens tycker om. hon blir påmind hela tiden, bilder av mat på tv och internet, lunchen på skolan, lukten av middag som fyller hela huset, andra människors fika på långfärdsbussen. allt prat om vad man äter och inte äter, vad man borde äta och inte borde äta. flickan äter inget. dricker inget heller. inte för tillfället, det kanske vänder, om någon tar tag i det. hon tänker inte göra något åt det. hon orkar inte försöka längre. hon är less på att inte få någon hjälp och ledsen över att inte kunna hjälpa sig själv. hon försöker att vara stark, men just nu känner hon bara för att vara svag.
hon är för liten för att ta hand om sig själv men för stor för att bli omhändertagen.
rummet börjar snurra, allt snurrar, hon faller till marken. lyckas tillslut få någolunda ordning på rummet igen och kryper sakta bort mot sängen. hon försöker komma ihåg hur man andas. in, ut. in. ut. in... begraver huvudet i favoritkudden, som om en kudde skulle kunna gömma henne från resten av världen. håller andan för en stund. kliver upp, maten vill inte stanna kvar i magen. varenda liten tugga hon fått i sig lämnar nu hennes kropp, hon står darrande kvar och inser vad som hänt. ännu en gång. en pulserande känsla längs ryggraden. det dunkar, hela kroppen dunkar. allt är mörkt och tyst och flickan är sårbar som aldrig förut. hon vet inte vart hon ska ta vägen, vill be om hjälp men samtidigt klara sig själv. hon är fast någonstans på mitten, mellan barn och vuxen. liten och stor. hon vet inte vad hon ska göra, vill hitta vägen ut.
