flickan

plötsligt minns hon, jobbiga minnen från föregående år. hur han låste in henne i den lilla röda stugan vid vattnet och sedan gick sin väg. hon testade inte ens om det gick att låsa upp, så rädd var hon för honom. varför? hon vet inte.

han var inte farlig, han tänkte inte röra henne och ville inte göra det heller. men han lämnade henne ensam, inlåst ensam. ensamheten skrämde, och det var så långt ifrån vad hon egentligen behövde man kunde komma. hon behövde kärlek, omsorg, värme, trygghet. inte ensamhet. absolut inte ensamhet.

hon grät, tog upp telefonen, ringde till sin ängel. ängeln sa precis det flickan behövde höra. flickan grät, ängeln måste ha kunnat känna rädslan i flickans röst. en timme pratade dom, sen kom han tillbaka. han, som låst dörren. han släppte ut flickan och flickan sprang iväg till sina kompisar. när hon var utom synhåll för honom, tillät hon tårarna rinna igen. hon var inte längre ensam, men känslan av ensamhet fanns kvar. den finns fortfarande kvar.

/f