Hon skulle aldrig vara mot någon så som du är mot henne

Lördagen. Allt som betydde något var att komma därifrån. Hon ville springa, hon ville skrika. Hon ville krama någon så hårt som aldrig förr och aldrig någonsin släppa taget. Hon ville vara själv men inte ensam. Hon bad till Gud att ge henne kraft, ge mig kraft för jag klarar inte det här, jag orkar inte mer. Fokusera på att andas, och att le. Låt ingen se, låt ingen ana paniken du känner på insidan. Låt dom tro att du är stark. Hon påminde sig själv om varför hon var där; hon var den bättre personen i det här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0